lördagsrammel

Jag ligger i soffan i vårt mörkgröna vardagsrum och förälskar mig i Bon Iver. Samtidigt som mina ögon vilar på sneda tavlor och udda instrument förbannar jag mig själv för att jag inte skrivit in de sju bokstäver som utgör Bon Iver i spotify's sökare tidigare. Jag har missat fina Skinny Love som låter som om rösten vore inspelad med en dålig mobil fast det samtidigt blir så bra. Och lugna re:stacks. Det är så mycket jag. Jag provläser böcker som Fjärilen i min hjärna av Anders Paulrud och Ingen hör hemma här mer än du av Miranda July. Den förstnämnda finns att hämta på Holmsund spel & co nu, tillsammans med Invasion!, Jonas Hassen Khemiris novellsamling. Nu gäller det bara att läsa ut Kafka på stranden som handlar om en femtonårig pojke som förälskar sig i ett femtonårigt spöke av en levande femtioårig kvinna och gamla gubbar som kan prata med katter och makrill och blodiglar som regnar från himlen. Den är så underbart konstig och ett måste. Sedan ska jag göra ett avbrott i Murakamimaratonet för att läsa Invasion! och Fjärilen i min hjärna. Sedan återgår jag till Sputnikälskling och fågeln som vrider upp världen. Nu återgår jag till Bon Iver's Wisconsin som strömmar ut ur högtalarna.

rammel är förresten ett norrländskt uttryck för något som är skrangligt, rankt eller allmänt dåligt konstrukterat. det visste jag inte. men norrlänning, det är jag!

perfektion

videon är ju bara för underbar
förresten är det en helt annan känsla när någon kallar mig för eleonora istället för nora. jag tycker om det ändå.

en stannfågel ger sig av

det regnar
jag tycker om regn. det är mysigt på något vis. speciellt i stugan. man sitter där med brasan tänd, varm choklad eller te i handen och en bra bok framför sig. och lyssnar på regnet. det finns nästan inget mysigare. eller jo. varma sommarnätter med någon man tycker om. det är fint. och spontanresor till en okänd stad. att bara gå omkring och insupa staden. det blir en helt annan känsla. fast det finaste måste ändå vara musik. vem kom på en sådan himla bra uppfinning? världen till den.

förlåt för kass uppdatering men jag har pluggat hela veckan.

cigarettes

mina favoriter är 3, 8 och 9. se fler på min flickr. alla dessa bilder är redigerade med photoshop elements 8. så jäkla kul! skaffa om ni har råd, det är värt det!

dark night

min första bild i photoshop elements som jag fick idag av pappa som han fått från jobbet!!! det är jätteroligt. denna bild åstadkom jag med hjälp av en tidning fast med min egen bild och min egen stil. skit kul, verkligen!

tio saker

tio fina saker jag hade som bokmärken på min dator:

• dedon nestrest, vill ha så himla mycket (klicka här)
• denna väderhemsida, just för att den har så himlahimla fina bilder. (klicka här)
• lomografi och dessa 10 "golden rules" (klicka här)
• håkan hellström på umeå open (klicka här)
• invasion av jonas hassen khemiri (klicka här)
• franska filmen it's not me, i swear [c'est pas moi, je le jure] som jag och mamma såg igår. (klicka här)
• boken fjärilen i min hjärna som jag ska läsa. (klicka här)
• tv-serien skins som jag så gärna vill se, även om bara första säsongen finns med svensk text. (klicka här)
• tv-serien my so-called life som jag så också så gärna vill se, även om den inte har någon text alls (klicka här)
• dlogg.se där man kan skriva ner sina drömmar. (de nattliga). (klicka här)

'my best work' typ

Du och jag och världen mot alla andra. Solen sken på dig och jag såg upp mot stjärnorna som inte fanns. Du log, jag log. Jag låg på molnen bredvid dig och tillsammans simmade vi i vattendropparna. Du var fin. Jag var lycklig.


Ibland önskar jag att jag kunde dra ut sladden så att allt slocknade.


det är kallt här, men varmt där. jag förstår inte varför jag inte kan vara där.
jag fantiserar om varulvar och vampyrer.
för när du rör mig skälver min kropp till och jag kan inte andas.
när jag ser dig stannar min värld.


min värld har förändrats. min värld är inte här. min värld är där, där den inte ska vara.
för att jag är jag och du är du och det kommer aldrig bli ett vi.
för himlarna sänker sig och stjärnorna dinglar som plaststjärnor i en mobil.


för du och jag kan aldrig bli du och jag, det kan bara bli ett vi.
för att änglarna gråter och månen hånskrattar medan marken försvinner under mina fötter och jag
faller.


tänk om allt var sant. tänk om allt var falskt. vi kommer aldrig få veta.
för jorden är bara ännu en prick i en stor hög med prickar och vintergatan är obefintlig.
och jag är jag fast ändå inte. och jag finns fast ändå inte.


och du lever och jag lever men tillsammans är vi döda.
det är så det måste vara.


iskristallernas hjärta ligger på marken och vissnar
vattendropparna gråter när stjärnorna fallit
rymden slutade existera för att du blev
och jag blev

för jordens rötter ligger djupt begravd på botten av rymden

men ett svek kan ändra på allt

kan ändra på allt

i rymden bland stjärnorna lever jag

kom och ta mig.

du och stjärnorna har samma betydelse

som en bräcklig blomma känner jag mig
utan dig.

vi springer hand i hand bland stjärnorna

och du viskar i mitt öra att du älskar mig

i det ögonblicket visste jag att ingen kunde skada mig

med dig kände jag mig fri

och trygg

för när världen föll isär

stod du vid min sida

när månen splittras och solen krossas

när himlarna viker sig och stjärnorna faller

när jorden vi står på brister

när galaxerna exploderar

håller du hårt i min hand

frostbeklädda träd under en stjärnklar becksvart natt

övergivna danssteg dansande på sovrumsmattan i takt med den högljudda vinylen

påhittade demoner i skuggan av en dröm

en människa fast i tomrummet mellan liv och död

pianomusik i bakgrunden av ett ögonblick

vallmor växande i snön

en tårdroppe fallande mot himlen

en livstid går i kras

för mina fotspår försvinner i snön medan du går baklänges i den enda verklighet som är kvar

och allt jag har är mina andetag men de börjar sakta försvinna

och detta ting vi lever i som kallas verklighet är inte bra nog

en koltrast bor inne i mitt innersta rum och sjunger om frihet förälskelser och individer som hör ihop

och hon går där under gatuljusen en kall novemberkväll med gråten i halsen och undrar varför livet blev som det blev.

och när hon går där och undrar möter hon någon, en pojke, som frågar hur det står till
hon svarar att världen är alldeles för stor för henne
då tar pojken henne i handen och frågar varför hon inte flyger upp till himmelen istället

för dig skulle jag vara klippan
som höll emot
som hjälper dina ben att bära upp din kroppstyngd när dom själva inte klarar av det


andas lite till va?
det kan du väl göra för mig?
bara andas
in ut in ut in ut


ibland kan ett andetag ha samma tyngd som jorden själv
ibland klarar man inte av det där sista andetaget

Vart tog denna inspiration vägen? Allt är borta nu. Jag är inte densamme.