fredag 21 januari 2011
när jag skriver
jag tänkte bara berätta lite hur det är för mig när jag skriver, jag vet inte riktigt hur jag ska formulera mig men hoppas ni förstår ändå. när jag till exempel skrev meningen " en tårdroppe fallande mot himlen" två inlägg nedanför, såg jag en bild på en människa med ansiktet upp mot himlen och en tår från dess öga som åkte upp mot himlen. väldigt svårt att förklara med ni förstår kanske. när jag skrev "nakna hjärtan upp mot stjärnorna" i inlägget levande död såg jag flera människor som sträckte upp händerna mot en stjärnfylld himmel och i händerna fanns deras eget hjärta. ofta kommer jag på en mening när jag till exempel är ute med rufus och jag ser någonting, som till exempel "frostbeklädda träd under en stjärnklar becksvart natt" två inlägg nedanför och sedan när jag kommer till datorn och skriver ner det kommer det automatiskt en till mening och jag bygger upp en idé som alla möjligtvis inte fattar men för mig är det självklart. och när jag drömmer, ser jag aldrig ansiktena men jag vet ändå vem personen är. jag kan aldrig komma ihåg ett speciellt ansiktsdrag eller ens vilket ansikte som helst men jag vet ändå vilken person jag drömt om (om jag känner personen dock). jag kan inte ens urskilja konturer det är bara suddigt men allt är ändå kristallklart när jag tänker tillbaka på drömmen.så det är vad som virvlar omkring i min hjärna ungefär 75% av dygnet. nu ska jag äta fläskfilé och inte sura över möjligen förlorade viktiga bilder...
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
så där är det för mig också... särskilt det där med att man ser någon slags bild, hittar en formulering som beskriver någon slags känsla, och sen när man börjar skriva ned den faller andra bilder på plats och det man börjat skriva på byggs upp till något annat. jag brukar säga (eller skriva) att jag tänker bäst när jag skriver, för innan jag har lagt händerna på tangentbordet har jag inte lyckats formulera tankarna i klarhet, i ord och skulle inte kunna säga dem, men när jag skriver hittar de ut från min hjärna och faller ned i skriften. ibland är det så med människor, då man talar, det är det bästa som finns när man träffar sådana människor som på samma sätt som att skriva stimluerar till att lyckas formulera det man känner. du kommer att hitta sådana också. jag är så djupt rörd och imponerad av dig Nora, så det går knappt att beskriva, och jag är så oerhört lycklig att jag får vara här med dig nu, när du börjar fomulera dig själv. du är en enastående människa, och att vara din syster är något helt fantastiskt. jag älskar dig!
SvaraRadera