du säger att vi som lever bara är döda på semester

Så mycket telefonledningar och järnvägsräls.

Och all himmel över horisonten.

De svarta träden passerar.

Spegelbilden i fönsterrutan.

Du säger att vi som lever bara är döda på semester.

Ibland vill jag bara byta med dig. En natt.

Så att du skulle få andas ordentligt och sova lugnt.

Jag har legat hela nätter och räknat dina andetag.

Tittat på din bröstkorg som höjer och sänker sig.

Tänkt att nu finns det färre andetag kvar där inne.

Försökt räkna ut hur jag ska kunna ge dig mina.

---

”Någon kväll, det låter ju som ljusår bort.”

”Eva. Ljusår mäter avstånd, inte tid."

”Det kanske är samma sak, jag vet inte.”

---

Plötsligt har du glömt texten till din favoritlåt. Det är nästan overkligt för du har kunnat den utantill i hela ditt liv. Du har burit den med dig överallt men nu är den borta. I nästa andetag har du glömt varför just den sången var så viktig för dig.

Det finns för mycket tid. Dagarna tar aldrig slut. De har inga namn längre. Du har slutat att försöka ha ihjäl dem. Du låter dem bara pågå och gå över i varandra. Det finns ingen att prata med, vare sig under den stekande solen eller mitt i natten när du sitter på balkongen och dricker ditt vin.

Som att ta ett steg åt sidan och sedan inte kunna röra sig tillbaka. Tillbaka finns inte längre som ett alternativ.

-Stockholm Under Ytan