läran om livet typ

idag kom det en man till oss på no:n. när han var tjuofem år, alltså för sex år sedan, var han med om en olycka. han dök ner i nydalasjön och oturligt nog var det bara en halvmeter eller så ner till botten vilket resulterade i en ihoptryckt nacke och svullen ryggmärg. idag sitter hani rullstol men kan stå upp en kort stund men han kan inte gå. han kan bara röra nedre delen av armarna fullt ut, övre delen är lite svårare. han kan inte heller sträcka ut sina fingrar. han berättade bland annat om känslan när han för första gången fick tillbaka känseln i benen, när han för första gången stod upp, när han för första gången förstod att detta var allvarligt och att det hänt honom och att han kanske aldrig mer skulle kunna röra sig över huvud taget. men han kämpade och kämpade och testade gränserna gång på gång och tog sig till den punkt där han är idag. han berättade om hur han älskade att resa och cykla och massa andra saker som han inte trodde att han någonsin skulle kunna göra igen. "nu är det väl charterresor som gäller, där det är anpassat." sade han. men så träffade han en annan kille i rullstol och upptäckte att man faktiskt kan backpacka och allt det där och man bara vill. han fick frågan om han skulle kunna skulle han då göra om allting och inte hoppat? han kunde inte svara på den frågan. han sade att olyckan hade gett honom ett helt annat perspektiv på livet och att han mår mycket bättre mentalt nu än före olyckan. han är en av de skönaste människor jag träffat och jag beundrar honom verkligen över sitt mod och sin kämparglöd. han visade mig att det faktiskt går, om man bara kämpar. en lärorik lektion. det är en av de få lektioner jag upplevt som faktiskt lärt mig något om själva livet.


(också publicerad på systra-mi)