Ibland önskar jag att jag kunde dra ut sladden så att allt slocknade.
det är kallt här, men varmt där. jag förstår inte varför jag inte kan vara där.
jag fantiserar om varulvar och vampyrer.
för när du rör mig skälver min kropp till och jag kan inte andas.
när jag ser dig stannar min värld.
min värld har förändrats. min värld är inte här. min värld är där, där den inte ska vara.
för att jag är jag och du är du och det kommer aldrig bli ett vi.
för himlarna sänker sig och stjärnorna dinglar som plaststjärnor i en mobil.
för du och jag kan aldrig bli du och jag, det kan bara bli ett vi.
för att änglarna gråter och månen hånskrattar medan marken försvinner under mina fötter och jag
faller.
tänk om allt var sant. tänk om allt var falskt. vi kommer aldrig få veta.
för jorden är bara ännu en prick i en stor hög med prickar och vintergatan är obefintlig.
och jag är jag fast ändå inte. och jag finns fast ändå inte.
och du lever och jag lever men tillsammans är vi döda.
det är så det måste vara.
iskristallernas hjärta ligger på marken och vissnar
vattendropparna gråter när stjärnorna fallit
rymden slutade existera för att du blev
och jag blev
för jordens rötter ligger djupt begravd på botten av rymden
men ett svek kan ändra på allt
kan ändra på allt
i rymden bland stjärnorna lever jag
kom och ta mig.
du och stjärnorna har samma betydelse
som en bräcklig blomma känner jag mig
utan dig.
utan dig.
vi springer hand i hand bland stjärnorna
och du viskar i mitt öra att du älskar mig
i det ögonblicket visste jag att ingen kunde skada mig
med dig kände jag mig fri
och trygg
för när världen föll isär
stod du vid min sida
när månen splittras och solen krossas
när himlarna viker sig och stjärnorna faller
när jorden vi står på brister
när galaxerna exploderar
håller du hårt i min hand
frostbeklädda träd under en stjärnklar becksvart natt
övergivna danssteg dansande på sovrumsmattan i takt med den högljudda vinylen
påhittade demoner i skuggan av en dröm
en människa fast i tomrummet mellan liv och död
pianomusik i bakgrunden av ett ögonblick
vallmor växande i snön
en tårdroppe fallande mot himlen
en livstid går i kras
för mina fotspår försvinner i snön medan du går baklänges i den enda verklighet som är kvar
för dig skulle jag vara klippan
som höll emot
som hjälper dina ben att bära upp din kroppstyngd när dom själva inte klarar av det
andas lite till va?
det kan du väl göra för mig?
bara andas
in ut in ut in ut
ibland kan ett andetag ha samma tyngd som jorden själv
ibland klarar man inte av det där sista andetaget
och allt jag har är mina andetag men de börjar sakta försvinna
och detta ting vi lever i som kallas verklighet är inte bra nog
en koltrast bor inne i mitt innersta rum och sjunger om frihet förälskelser och individer som hör ihop
och hon går där under gatuljusen en kall novemberkväll med gråten i halsen och undrar varför livet blev som det blev.
och när hon går där och undrar möter hon någon, en pojke, som frågar hur det står till
hon svarar att världen är alldeles för stor för henne
då tar pojken henne i handen och frågar varför hon inte flyger upp till himmelen istället
och när hon går där och undrar möter hon någon, en pojke, som frågar hur det står till
hon svarar att världen är alldeles för stor för henne
då tar pojken henne i handen och frågar varför hon inte flyger upp till himmelen istället
för dig skulle jag vara klippan
som höll emot
som hjälper dina ben att bära upp din kroppstyngd när dom själva inte klarar av det
andas lite till va?
det kan du väl göra för mig?
bara andas
in ut in ut in ut
ibland kan ett andetag ha samma tyngd som jorden själv
ibland klarar man inte av det där sista andetaget
Vart tog denna inspiration vägen? Allt är borta nu. Jag är inte densamme.