'my best work' typ

Du och jag och världen mot alla andra. Solen sken på dig och jag såg upp mot stjärnorna som inte fanns. Du log, jag log. Jag låg på molnen bredvid dig och tillsammans simmade vi i vattendropparna. Du var fin. Jag var lycklig.


Ibland önskar jag att jag kunde dra ut sladden så att allt slocknade.


det är kallt här, men varmt där. jag förstår inte varför jag inte kan vara där.
jag fantiserar om varulvar och vampyrer.
för när du rör mig skälver min kropp till och jag kan inte andas.
när jag ser dig stannar min värld.


min värld har förändrats. min värld är inte här. min värld är där, där den inte ska vara.
för att jag är jag och du är du och det kommer aldrig bli ett vi.
för himlarna sänker sig och stjärnorna dinglar som plaststjärnor i en mobil.


för du och jag kan aldrig bli du och jag, det kan bara bli ett vi.
för att änglarna gråter och månen hånskrattar medan marken försvinner under mina fötter och jag
faller.


tänk om allt var sant. tänk om allt var falskt. vi kommer aldrig få veta.
för jorden är bara ännu en prick i en stor hög med prickar och vintergatan är obefintlig.
och jag är jag fast ändå inte. och jag finns fast ändå inte.


och du lever och jag lever men tillsammans är vi döda.
det är så det måste vara.


iskristallernas hjärta ligger på marken och vissnar
vattendropparna gråter när stjärnorna fallit
rymden slutade existera för att du blev
och jag blev

för jordens rötter ligger djupt begravd på botten av rymden

men ett svek kan ändra på allt

kan ändra på allt

i rymden bland stjärnorna lever jag

kom och ta mig.

du och stjärnorna har samma betydelse

som en bräcklig blomma känner jag mig
utan dig.

vi springer hand i hand bland stjärnorna

och du viskar i mitt öra att du älskar mig

i det ögonblicket visste jag att ingen kunde skada mig

med dig kände jag mig fri

och trygg

för när världen föll isär

stod du vid min sida

när månen splittras och solen krossas

när himlarna viker sig och stjärnorna faller

när jorden vi står på brister

när galaxerna exploderar

håller du hårt i min hand

frostbeklädda träd under en stjärnklar becksvart natt

övergivna danssteg dansande på sovrumsmattan i takt med den högljudda vinylen

påhittade demoner i skuggan av en dröm

en människa fast i tomrummet mellan liv och död

pianomusik i bakgrunden av ett ögonblick

vallmor växande i snön

en tårdroppe fallande mot himlen

en livstid går i kras

för mina fotspår försvinner i snön medan du går baklänges i den enda verklighet som är kvar

och allt jag har är mina andetag men de börjar sakta försvinna

och detta ting vi lever i som kallas verklighet är inte bra nog

en koltrast bor inne i mitt innersta rum och sjunger om frihet förälskelser och individer som hör ihop

och hon går där under gatuljusen en kall novemberkväll med gråten i halsen och undrar varför livet blev som det blev.

och när hon går där och undrar möter hon någon, en pojke, som frågar hur det står till
hon svarar att världen är alldeles för stor för henne
då tar pojken henne i handen och frågar varför hon inte flyger upp till himmelen istället

för dig skulle jag vara klippan
som höll emot
som hjälper dina ben att bära upp din kroppstyngd när dom själva inte klarar av det


andas lite till va?
det kan du väl göra för mig?
bara andas
in ut in ut in ut


ibland kan ett andetag ha samma tyngd som jorden själv
ibland klarar man inte av det där sista andetaget

Vart tog denna inspiration vägen? Allt är borta nu. Jag är inte densamme.